Jag har bara sprungit några kilometer när Jocke Berg ställer den retoriska frågan. Jag lyfter blicken från den regnvåta asfalten och tittar upp mot den gråtunga himlen. Det är julaftonsmorgon i Skåne; det duggregnar och blåser en lätt västlig vind. En vanlig sydsvensk jul med andra ord. Hemma i sängen, djupt under duntäcket, ligger sambon och sover. Hemkommen från sjukhuset bara 10 dagar tidigare med konstaterad gallsten, efter nästan en månad med återkommande smärtor, har hon förtjänat sin julvila. Hennes förbättrade hälsa, och min egen, är den bästa julklapp man kan önska. I år vill annars inte någon julstämning infinna sig. Det är knappast avsaknaden av snö som är orsaken; de två senaste vintrarna har varit okaraktäristiska för Skånevädret, och kom som en lätt chock för oss inflyttade sörmlänningar. Men snöskottningen bjöd onekligen på en del motion! I skogen fanns det bara plats för längdskidspår, så löpare gjorde sig icke besvär. Årets barmark har däremot inbjudit till mycket decemberlöpning. Jag reflekterar över att om jag når mitt mål på 70 mil i år, så har jag sprungit 20 av dem den senaste månaden. Nästa tanke blir förstås att om jag formtoppar nu, runt nyår, vilken form är jag då i när vårens lopp kommer? Totalt slut och omotiverad? Det blir som det blir med det.
Efter 9 kilometer svänger jag av västerut och får vinden emot mig, men jag är snart inne bland skyddande träd igen. Alla hästar jag passerar stirrar misstänksamt på uppenbarelsen i reflexvästen, men mumsar sedan vidare på sitt morgonhö. Mina egna hästar hemma i hagen bör redan ha ätit den frukost som de fick medan jag inväntade gryningsljuset. När jag stod omklädd framför fönstret och såg natten blekna bort vaknade sambon till och frågade, inte utan en viss oro, var jag skulle springa. Jag berätta vilken rutt jag tänkte ta, men hon frågade bara "på vägen?". När jag bekräftade det så fick jag en förmaning att inte sticka ut innan det blivit ljust; skåningarna ser hastighetsskyltarna som lägsta acceptabla hastighet på de smala vägarna, och någon belysning finns det inte på landsbygden.
Steget känns lätt och snittempot är 5:05 när jag efter 12 km svänger av söderut. Planen var att hålla mig runt 5:20-5:30, men kroppen ville annorlunda. Härifrån går det lätt utför och med en lika lätt medvind i ryggen ökar tempot något. Jag vinkar åt en bonde i blåställ som utfodrar sina kor, och han vinkar överraskat tillbaks. Jag ropar ett "God Jul!" åt honom, men Jocke dränker det eventuella svaret.
Mitt högra skenben ger ifrån sig en liten obehagskänsla vid varje nedslag i asfalten, så snabbare än 4:50 är inte att tänka på nu. Jag lutar överkroppen lite mer framåt och låter framfoten ta mer av landningen, och känslan i benet blir bättre. Efter ett par kilometer utför har snittet sjunkit till 5:03, och där får det stanna kvar, hur gärna jag än ser en jämn siffra på displayen.
När klockan visar på 17 kilometer ökar regnet något, men jag är varm i kroppen och passerar en gående kvinna med tryck i steget. Jag kommer oundvikligen att tänka på tråden om "manssyndromet"; det är sällan jag möter någon på mina löprundor, men likförbaskat ska man sträcka på sig och öka tempot när man gör det. Jag är för grön som löpare för att ignorera omvärlden och bara fokusera på det jag gör, men med tiden så kommer erfarenheterna.
Sista kilometern hem bjuder på motlut och jag får släppa tanken på att pressa ned snittet till 5 blankt. När jag svänger upp på sista grusvägen mot gården får jag hoppa mellan vattenpölarna för att försöka hålla mina vita skor vita ett tag till. Klockan stannar på 19,6 kilometer och 5:02 i tempo, och min solitära juljogg är därmed slut. Under stretchningen på gårdsplanen kvider Jocke fram "kom gör ett hål i min Kevlarsjäl", och jag tänker att i min Kevlarsjäl är det nu inte längre något hål. Det är lagat av de senaste årens löpning, ridning och långa promenader i skogen. Efter dusch och frukost ska hästarna ryktas upp, och sedan väntar en lugn julritt. Kalle får stå tillbaks för frisk luft och en varm, frustande häst. Det är så man håller både kropp och själ frisk!
Jag är lycklig nu.
Är du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar