Det smyger sig på, skavsåret på insidan av min högerfot. Jag övar på att med icke-tankar fördriva det ur mitt sinne, och därmed också från min fot, men det fungerar dåligt. Jag får helt enkelt ignorera det.
Snön är borta och marken är våt och mjuk i skogen. Termometern står på 4 grader när jag drar på mina Fivefingers och tassar iväg på lätta fötter från parkeringen. Det är första rundan på flera veckor; ett ofrivilligt uppehåll orsakat av för mycket vilja och för lite förnuft under en mängdmässig rekordmånad gångna december. Drygt 21 mils löpning efter ett dåligt löpår sätter sina spår, och en muskel i högervaden ville inte riktigt ge med sig. Det här blir tredje försöket att sätta igång igen, så jag är medveten om att långsamt och lugnt är parollen för dagen.
Redan efter 1 kilometers löpning är jag således blöt om fötterna. Hålet i vänsterskon gör inte mycket för att underlätta tillståndet, men det spelar ingen roll i sammanhanget; den flortunna väven i mina Bikila släpper igenom elementen, så som det ska vara när man vill komma nära underlaget.
Senast jag sprang här i FF innan jul var det ännu blötare, och jag hade garderat mig med merinostrumpor. De höll värmen bra, men det blev för trångt för framför allt stortårna som domnade bort; idag känns kylan bara initialt, för att efter ytterligare ett par kilometer helt ha försvunnit.
Problemet är bara att min våta högerfot börjar skava mot vad som senare visar sig vara sulan där den möter hålfoten, något som aldrig tidigare varit ett problem. Redan efter några kilometer blir jag varse skavet, och efter 6-7 km har det blivit riktigt irriterande. Det tillsammans med revan i vänsterskon - som jag fick i december på samma sträcka, och vars lagning delvis gått upp igen - får mig att tänka dunkla tankar om att pensionera mina Bikila till förmån för Minimus Trail. Jag sansar mig dock och inser att roligare än i Fivefingers blir knappast löpningen, och att det alltid finns plats för ytterligare ett par skor i garderoben, oavsett vad sambon säger om saken.
Jag frustar på i uppförsbackarna, smärtsamt medveten om att januari och februari bjudit på alldeles för lite motion, och alldeles för högt näringsintag; vikten är för hög, flåset för dåligt, pulsen lite för hög. Men benet känns bra, så förutom lite stumma vader bör det här gå vägen, och träningen kan komma igång igen.
Jag nöjer mig med standardvarvet på den röda slingan; 9.1 km @ 5:30-fart är ok efter den långa vilan, och mer vill inte foten springa idag. Det svider lätt på insidan, i överkant av hålfoten, när jag stretchar snabbt vid bilen, och jag tänker att det får bli tejp på nästa blöta runda, eller andra skor.
Några djupare tankar än så infinner sig inte denna skottdag, den 29:e februari 2012, här i Arkadien.
