Et in Arcadia Ego

Den ligger på vägen 3 kilometer in på rundan. Jag har precis börjat bli varm och hittat löpsteget när jag, något motvilligt, stoppar klockan intill den sargade kroppen. Den är stel när jag varsamt lyfter upp den och placerar den bredvid vägen; precis ur räckhåll för tunga däck, men inom synhåll för en eventuell ägare. Den har lämnat det här livet, och det enda som är kvar av dess existens är den gråspräckliga kroppen med den krossade skallen.

Jag startar klockan och tar upp tempot igen. Tankar bildas och upplöses i mitt huvud, men de vill inte riktigt ta fast form; likt osaliga andar efter döda katter snurrar de runt i min reptilhjärna, oförmögna att kunna materialiseras. Jag stänger av hjärnan och låter benen arbeta i stället, går in i det tillstånd där tillvaron nästan försvinner medan kroppen drivs framåt som av en uråldrig instinkt. - Alla kan springa, en del har bara inte upptäckt det ännu.

När jag svänger av från stora vägen ändras underlaget till grus, och vinden bjuder mer motstånd. På min vänstra arm blir jag varse det lätta, rytmiska dunkandet av min iPod i vindjackans armficka. Dagens musikval är bakgrundsmusik; jag behöver vara ifred med mina tankar i dag.

Om man vänder på den guldskimrande spelaren kan man i rätt ljus urskilja en inskription, ett motto ristat med laser i metallen; likt en minimal gravskrift på en lika minimal gravsten lyder den: Et in Arcadia Ego.

En hund skäller ut mig enligt noter när jag passerar en gård. Jag konstaterar att den verkar vara på rätt sida staketet, så jag låter musiken dränka dess skall och tanken får sväva vidare.

Inskriptionen på min iPod hamnade inte där av en slump. Jag började springa under tidig höst 2009. Det var inte ett helt logiskt val av motion, men både yttre och inre inspiration samverkade på ett gynnsamt sätt, och jag köpte mina första löparskor och satte igång. Det var en dålig tid i mitt liv; jag var desillusionerad och saknade både mål och mening med tillvaron. Jag var trött på mitt jobb och sköt ständigt upp viktiga uppgifter, både privata och arbetsrelaterade. Ett antal sessioner med en beteendeterapeut under sommaren hade förbättrat läget något, men jag såg ingen långsiktig lösning på mina problem. Löpningen gav mig åtminstone ett nytt fokus, ett utlopp för frustrationen, och jag gav mig fullständigt hän. När jag så gjorde mitt inköp fattade jag ett viktigt beslut kring mitt liv, och tog ett gammalt motto till mitt eget.

-  Jag är också i Arkadien. Jag lever i den bästa av världar, och jag vill uppleva och uppskatta det liv jag har, här och nu. Livet tar oundvikligen slut för oss alla, men om det här är min sista dag på jorden, så ska det ha varit min bästa!

Strax innan jul 2009 blir jag uppsagd från mitt arbete. Jag tar emot beskedet med en blandning av glädje och uppgivenhet; nu får jag visserligen mer tid att springa, men tillvaron blir trots allt något besvärligare. Det bekymrar mig dock inte så mycket i praktiken. Jag springer för att leva nu.

Grusvägen övergår åter i asfalt, och jag slänger ett öga på klockan. Jag ligger stadigt i mitt komforttempo på 5 minuter, och det är 3 kilometer hem. Högerbenet har ännu inte bestämt sig för om det ska bli sämre eller om det ska acceptera min envishet och sluta markera obehag; vi verkar föra en kamp om saken och segraren är oviss.

Året går mot sitt slut, och jag kan lägga ytterligare 365 dagar av mitt liv på vågskålen. Har jag levt i Arkadien alla dessa dagar? Har jag sugit märgen ur livet och fångat dagen? Jag tror inte på att ångra saker man gör, men man kan dra lärdom av sina beslut, bra som dåliga. Det har varit ett år utan större personliga händelser; jag har sprungit när jag känt för det, låtit bli när det inte känts bra. Jag har levt.

När jag springer upp mot gården ser jag min häst ligga i sin hage och vila, hans kompis vakar över honom. Unghingstarna busar med varandra. Livet pågår som vanligt även när jag inte är närvarande. Jag stoppar klockan och adderar ytterligare en mil till årets distans.

En dag kommer det vara min stela kropp som någon lyfter upp och lägger åt sidan bredvid vägen, och min löparklocka kommer att stoppas för sista gången. När det sker kommer jag dock redan vara i Arkadien, och jag kommer att ha sprungit dit med lätta steg, genom gryningens ljus på en väg av guld, med ett leende på läpparna, och jag kommer inte att se tillbaka.

I duschen spolar jag iskallt vatten på smalbenen. När jag varm och fräsch går tillbaka till sovrummet kan jag inte motstå impulsen att krypa ned till min sambo under täcket igen. 
Vi ska iväg snart, men vi har ändå all tid i världen.

En ny dag i Arkadien har tagit sin början.

Är du lycklig nu?

Jag har bara sprungit några kilometer när Jocke Berg ställer den retoriska frågan. Jag lyfter blicken från den regnvåta asfalten och tittar upp mot den gråtunga himlen. Det är julaftonsmorgon i Skåne; det duggregnar och blåser en lätt västlig vind. En vanlig sydsvensk jul med andra ord. Hemma i sängen, djupt under duntäcket, ligger sambon och sover. Hemkommen från sjukhuset bara 10 dagar tidigare med konstaterad gallsten, efter nästan en månad med återkommande smärtor, har hon förtjänat sin julvila. Hennes förbättrade hälsa, och min egen, är den bästa julklapp man kan önska. I år vill annars inte någon julstämning infinna sig. Det är knappast avsaknaden av snö som är orsaken; de två senaste vintrarna har varit okaraktäristiska för Skånevädret, och kom som en lätt chock för oss inflyttade sörmlänningar. Men snöskottningen bjöd onekligen på en del motion! I skogen fanns det bara plats för längdskidspår, så löpare gjorde sig icke besvär. Årets barmark har däremot inbjudit till mycket decemberlöpning. Jag reflekterar över att om jag når mitt mål på 70 mil i år, så har jag sprungit 20 av dem den senaste månaden. Nästa tanke blir förstås att om jag formtoppar nu, runt nyår, vilken form är jag då i när vårens lopp kommer? Totalt slut och omotiverad? Det blir som det blir med det.

Efter 9 kilometer svänger jag av västerut och får vinden emot mig, men jag är snart inne bland skyddande träd igen. Alla hästar jag passerar stirrar misstänksamt på uppenbarelsen i reflexvästen, men mumsar sedan vidare på sitt morgonhö. Mina egna hästar hemma i hagen bör redan ha ätit den frukost som de fick medan jag inväntade gryningsljuset. När jag stod omklädd framför fönstret och såg natten blekna bort vaknade sambon till och frågade, inte utan en viss oro, var jag skulle springa. Jag berätta vilken rutt jag tänkte ta, men hon frågade bara "på vägen?". När jag bekräftade det så fick jag en förmaning att inte sticka ut innan det blivit ljust; skåningarna ser hastighetsskyltarna som lägsta acceptabla hastighet på de smala vägarna, och någon belysning finns det inte på landsbygden.

Steget känns lätt och snittempot är 5:05 när jag efter 12 km svänger av söderut. Planen var att hålla mig runt 5:20-5:30, men kroppen ville annorlunda. Härifrån går det lätt utför och med en lika lätt medvind i ryggen ökar tempot något. Jag vinkar åt en bonde i blåställ som utfodrar sina kor, och han vinkar överraskat tillbaks. Jag ropar ett "God Jul!" åt honom, men Jocke dränker det eventuella svaret.
Mitt högra skenben ger ifrån sig en liten obehagskänsla vid varje nedslag i asfalten, så snabbare än 4:50 är inte att tänka på nu. Jag lutar överkroppen lite mer framåt och låter framfoten ta mer av landningen, och känslan i benet blir bättre. Efter ett par kilometer utför har snittet sjunkit till 5:03, och där får det stanna kvar, hur gärna jag än ser en jämn siffra på displayen.

När klockan visar på 17 kilometer ökar regnet något, men jag är varm i kroppen och passerar en gående kvinna med tryck i steget. Jag kommer oundvikligen att tänka på tråden om "manssyndromet"; det är sällan jag möter någon på mina löprundor, men likförbaskat ska man sträcka på sig och öka tempot när man gör det. Jag är för grön som löpare för att ignorera omvärlden och bara fokusera på det jag gör, men med tiden så kommer erfarenheterna.

Sista kilometern hem bjuder på motlut och jag får släppa tanken på att pressa ned snittet till 5 blankt. När jag svänger upp på sista grusvägen mot gården får jag hoppa mellan vattenpölarna för att försöka hålla mina vita skor vita ett tag till. Klockan stannar på 19,6 kilometer och 5:02 i tempo, och min solitära juljogg är därmed slut. Under stretchningen på gårdsplanen kvider Jocke fram "kom gör ett hål i min Kevlarsjäl", och jag tänker att i min Kevlarsjäl är det nu inte längre något hål. Det är lagat av de senaste årens löpning, ridning och långa promenader i skogen. Efter dusch och frukost ska hästarna ryktas upp, och sedan väntar en lugn julritt. Kalle får stå tillbaks för frisk luft och en varm, frustande häst. Det är så man håller både kropp och själ frisk!

Jag är lycklig nu.

Är du?