Det är märkligt hur lite man hinner tänka under en tävling, inte minst en som går i så svår terräng som Kullamannen; jag vet inte vad som gick igenom mitt huvud under loppet - kanske var jag för anfådd för att kunna tänka ordentligt; kanske hade hjärnan nog med att leta efter nästa plats att sätta ned foten på utan att halka, snubbla eller stuka. Sviterna av en veckas infektion i kroppen gjorde också sitt till förmodar jag.
Jag startade ganska långt fram i fältet, visste att en placering för långt bak skulle resultera i köande vid den första flaskhalsen, där den breda stigen går över i smal stig invid en mosse. Varför terränglöpare är rädda för att smutsa ned skorna vet jag ärligt talat inte, men jag valde leran framför spängerna och tog mig fram i mitt föredragna tempo.
Fortfarande inte stark nog uppför försökte jag kompensera genom högre fart utför, och det fungerade ganska bra trots det svåra underlaget. Väl ute vid fyren hade jag dock bara tjänat in en minut jämfört med förra årets tid, vilket både förvånade och irriterade mig; känslan var så bra i kroppen att jag var säker på att förbättra mitt eget banrekord med närmare 10 minuter, varav det mesta på den mer lättlöpta första halvan. Strax efter fyrens vätskestation kom dock Väggen riktigt nära, och jag funderade på att stanna och vila lite, vilket förmodligen hade inneburit svårigheter att komma igång igen. I stället bet jag ihop och inväntade de obligatoriska stigningar där jag ändå tvingas att gå, och utnyttjade den möjligheten att återfå andningen något. Bara någon kilometer senare kändes det bättre, och jag höll bra tryck uppför de flesta av branterna, och flöt på snabbt utför. Språkade lite med en trevlig man under någon kilometer, men lämnade honom sedan bakom mig i en nedförsbacke och körde mig eget lopp.
Till skillnad från förra året befann jag mig därför ensam under den sista kilometern på de branta nordsluttningarna där den steniga stigen är täckt av hala boklöv - en lucka på ett par hundra meter till framförvarande, och jag kunde knappt se närmaste löpare bakom mig - och jag sprang det mesta av etappen där jag förra året gick. Bättre kännedom om banan och den väntande nedförsbacken mot mål gav mig mental styrka, och jag hann i kapp och gick om några löpare under den sista utförslöpningen, bara för att se dem åter passera mig 100 meter från mål. Taktik är inte min starka sida, men jag tävlar bara mot mig själv, och mot banan.
01:16:55 är drygt 3 minuter snabbare än förra året, men långt ifrån de 10 minuter jag hade satt som mål. Banlängden var dryga 150 meter längre i år, vilket inte innebär så många sekunders skillnad i praktiken. Nu, två dagar efter loppet, känner jag fortfarande av förkylningen i kroppen och den effekt det har på både psyket och fysiken. Under de omständigheterna måste jag vara nöjd med årets insats på Kullaberg, och trots att jag innan tävlingen bestämde mig för att det var sista gången - av olika anledningar - så tror jag att jag ändå står på startlinjen nästa år igen. Mer vältränad, fler backar och många fler mil i benen, och ett år äldre. Bring it on!
måndag 21 maj 2012
torsdag 3 maj 2012
Ett tänkvärt långpass
Redan efter 5 kilometer inser jag att man aldrig ska försöka sig på en ny konfiguration på långpassen; utan strumpor i mina DS Trainers har en söm börjat skava mot höger hålfot, och inga förändringar av löpsteget kan förhindra att det sker. Klockan är strax efter sju på morgonen, och solen står redan en bra bit över horisonten på min vänstra sida. På min högra sida passerar en strid ström av bilar, pendlare på väg till sina arbeten i Malmö och Lund, och ljudet från deras fordon dränker väldigt effektivt Jeremy Irons precisa och inlevelserika uppläsning av Brideshead Revisited. Jag har hört den många gånger tidigare, men trots högsta volym, och trots att jag konstant trycker in hörlurarna lite extra i hörselgångarna, så kan jag inte höra vad han säger över bilarnas oljud. Men jag har valt att springa på vägen vid just den här tidpunkten, jag skulle bara ha valt något mer passande att lyssna på.
När jag passerar väg 11 springer jag in i skogen, och jag får äntligen vara ifred med Charles och Sebastian. Det svider rejält i högerfoten nu, och som om det inte var nog har magen börjat krångla. Jag har aldrig haft magproblem tidigare, oavsett hur länge jag sprungit, och jag ångrar mitt val av mat kvällen innan. Klubbstugan som jag når efter 12,3 km ger mig förhoppningen om ett utedass, men den är så välbyggd att den har toalett inne. Jag pausar ett tag, tar av mig högerskon som nu är blodig på utsidan av meshen, och konstaterar att jag inte har något att lägga mellan foten och skon som lindring. Magen känns dock bättre nu, så jag drar på mig skon, startar klockan igen och springer vidare in i skogen. Det här är en del av en runda jag springer ofta, men jag har aldrig sprungit hit ända hemifrån tidigare. När jag når vändpunkten på rundan vid 17 km lämnar jag lugnet i skogen och ger mig åter ut på landsvägen, men jag känner inte så mycket av foten längre. Jag anar dock, utan att kunna titta närmare, att blodfläcken på skon har blivit avsevärt större.
Tempot som sjönk något under skogspartierna ökar nu något igen, och jag ligger fortfarande under det planerade kilometertempot på 5:30. Vägen går nu svagt uppåt i några kilometer, och solen känns varmare för varje steg. Jag dricker aldrig under mina pass, men något i kroppen känns ansträngt, och jag börjar för första gången längta efter något att dricka, något svalkande för min varma kropp, men jag är mitt ute på vägen och något drickbart kommer inte att uppenbara sig förrän jag är hemma igen. Benen rullar på, men vid 21 km känner jag för att stanna precis innan ett kraftigare uppförslut. Jag är inte anfådd, jag har inte ont i benen eller foten, men jag är helt enkelt inte på topp längre. Efter ett par minuter fortsätter jag ut på vägen, upp för backen och vidare mot målet, men redan ett par kilometer senare kommer nästa behov av paus. När jag så når 25 kilometer och avtagsvägen jag hade planerat att springa så har jag redan bestämt mig för att ta kortaste vägen hem. Det är fortfarande 5 kilometer kvar enligt mina beräkningar, och bara några minuter senare orkar kroppen inte längre och jag bryter av löpningen till gång.
Det finns ett första tillfälle för allt, och det här är så vitt jag minns första gången sedan jag började springa för drygt två år sedan som jag måste bryta ett löppass. En del av mig vet att det är spelets regler; ibland har man en dålig dag, ibland har man planerat dåligt, och ibland - även om det inte hänt tidigare - så vill man helt enkelt mer än man orkar. Men jag skäms ändå när bilarna passerar mig. En gående löpare är inte en syn man vill se på vägen, och jag tvingar mig själv att springa när jag möter bilar. Som tur är så är trafiken betydligt glesare här. Den bakomliggande logiken kring att hålla masken gentemot anonyma bilister kan givetvis ifrågasättas, eller rent av kritiseras, men jag orkar inte ens argumentera med min trötta hjärna. Jag borde orka alternera mellan att gå och springa, det är trots allt vad många ultralöpare gör på tävling. Att jag inte ens springer maradistans den här dagen försöker jag dock att ignorera. Tempot har nu sjunkit till 5:35 och det kommer inte att stiga igen. När jag passerar en smutsig vattenpöl invid vägen funderar jag allvarligt på om det är drickbart, men jag slår genast bort tanken; jag är inte fast i en öken, uttorkad och döende, jag har ett par kilometer hem till rent vatten och andra drycker. När jag når den sista grusvägen bestämmer jag mig för att åtminstone avverka den sista biten springandes, men det håller inte hela vägen. När jag når målet slår klockan om till 30.00 km och jag stoppar den samtidigt som jag sjunker ned i gräset bredvid vägen. Huvudet snurrar och jag är lätt illamående, men jag är inte tröttare än att jag efter en kort stund tar mig upp på fötter och går den sista biten hem, över fälten ned mot hästhagarna där gräset blir grönare för varje dag. Jag tar av mig skorna och låter det svala gräset kyla mina fötter, och väl inne på gårdsplanen får vattenslangen skölja av blodet innan jag dricker mig mätt.
Det finns ingen anledning att spekulera i orsaker till kollapsen. Jag gick ut hårt och höll inte hela vägen; Big Deal. Det var ingen tävling jag kraschade ut ur; ingen förlorad prestige; inga kroppsliga skador. Dryck, en dusch, frukost och lite vila så var jag på fötter igen. Benen känns bra, skavsår läker.
Efter bara fyra dagar står veckodistansen på 59 km, och jag räknar med att köra en mil till under helgen.
Dryck kommer dock att följa med ut på nästa långpass som avverkas i över 15 graders värme. Det finns ingen anledning att upprepa ett misstag, det är livet för kort för.
När jag passerar väg 11 springer jag in i skogen, och jag får äntligen vara ifred med Charles och Sebastian. Det svider rejält i högerfoten nu, och som om det inte var nog har magen börjat krångla. Jag har aldrig haft magproblem tidigare, oavsett hur länge jag sprungit, och jag ångrar mitt val av mat kvällen innan. Klubbstugan som jag når efter 12,3 km ger mig förhoppningen om ett utedass, men den är så välbyggd att den har toalett inne. Jag pausar ett tag, tar av mig högerskon som nu är blodig på utsidan av meshen, och konstaterar att jag inte har något att lägga mellan foten och skon som lindring. Magen känns dock bättre nu, så jag drar på mig skon, startar klockan igen och springer vidare in i skogen. Det här är en del av en runda jag springer ofta, men jag har aldrig sprungit hit ända hemifrån tidigare. När jag når vändpunkten på rundan vid 17 km lämnar jag lugnet i skogen och ger mig åter ut på landsvägen, men jag känner inte så mycket av foten längre. Jag anar dock, utan att kunna titta närmare, att blodfläcken på skon har blivit avsevärt större.
Tempot som sjönk något under skogspartierna ökar nu något igen, och jag ligger fortfarande under det planerade kilometertempot på 5:30. Vägen går nu svagt uppåt i några kilometer, och solen känns varmare för varje steg. Jag dricker aldrig under mina pass, men något i kroppen känns ansträngt, och jag börjar för första gången längta efter något att dricka, något svalkande för min varma kropp, men jag är mitt ute på vägen och något drickbart kommer inte att uppenbara sig förrän jag är hemma igen. Benen rullar på, men vid 21 km känner jag för att stanna precis innan ett kraftigare uppförslut. Jag är inte anfådd, jag har inte ont i benen eller foten, men jag är helt enkelt inte på topp längre. Efter ett par minuter fortsätter jag ut på vägen, upp för backen och vidare mot målet, men redan ett par kilometer senare kommer nästa behov av paus. När jag så når 25 kilometer och avtagsvägen jag hade planerat att springa så har jag redan bestämt mig för att ta kortaste vägen hem. Det är fortfarande 5 kilometer kvar enligt mina beräkningar, och bara några minuter senare orkar kroppen inte längre och jag bryter av löpningen till gång.
Det finns ett första tillfälle för allt, och det här är så vitt jag minns första gången sedan jag började springa för drygt två år sedan som jag måste bryta ett löppass. En del av mig vet att det är spelets regler; ibland har man en dålig dag, ibland har man planerat dåligt, och ibland - även om det inte hänt tidigare - så vill man helt enkelt mer än man orkar. Men jag skäms ändå när bilarna passerar mig. En gående löpare är inte en syn man vill se på vägen, och jag tvingar mig själv att springa när jag möter bilar. Som tur är så är trafiken betydligt glesare här. Den bakomliggande logiken kring att hålla masken gentemot anonyma bilister kan givetvis ifrågasättas, eller rent av kritiseras, men jag orkar inte ens argumentera med min trötta hjärna. Jag borde orka alternera mellan att gå och springa, det är trots allt vad många ultralöpare gör på tävling. Att jag inte ens springer maradistans den här dagen försöker jag dock att ignorera. Tempot har nu sjunkit till 5:35 och det kommer inte att stiga igen. När jag passerar en smutsig vattenpöl invid vägen funderar jag allvarligt på om det är drickbart, men jag slår genast bort tanken; jag är inte fast i en öken, uttorkad och döende, jag har ett par kilometer hem till rent vatten och andra drycker. När jag når den sista grusvägen bestämmer jag mig för att åtminstone avverka den sista biten springandes, men det håller inte hela vägen. När jag når målet slår klockan om till 30.00 km och jag stoppar den samtidigt som jag sjunker ned i gräset bredvid vägen. Huvudet snurrar och jag är lätt illamående, men jag är inte tröttare än att jag efter en kort stund tar mig upp på fötter och går den sista biten hem, över fälten ned mot hästhagarna där gräset blir grönare för varje dag. Jag tar av mig skorna och låter det svala gräset kyla mina fötter, och väl inne på gårdsplanen får vattenslangen skölja av blodet innan jag dricker mig mätt.
Det finns ingen anledning att spekulera i orsaker till kollapsen. Jag gick ut hårt och höll inte hela vägen; Big Deal. Det var ingen tävling jag kraschade ut ur; ingen förlorad prestige; inga kroppsliga skador. Dryck, en dusch, frukost och lite vila så var jag på fötter igen. Benen känns bra, skavsår läker.
Efter bara fyra dagar står veckodistansen på 59 km, och jag räknar med att köra en mil till under helgen.
Dryck kommer dock att följa med ut på nästa långpass som avverkas i över 15 graders värme. Det finns ingen anledning att upprepa ett misstag, det är livet för kort för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)