Det är märkligt hur lite man hinner tänka under en tävling, inte minst en som går i så svår terräng som Kullamannen; jag vet inte vad som gick igenom mitt huvud under loppet - kanske var jag för anfådd för att kunna tänka ordentligt; kanske hade hjärnan nog med att leta efter nästa plats att sätta ned foten på utan att halka, snubbla eller stuka. Sviterna av en veckas infektion i kroppen gjorde också sitt till förmodar jag.
Jag startade ganska långt fram i fältet, visste att en placering för långt bak skulle resultera i köande vid den första flaskhalsen, där den breda stigen går över i smal stig invid en mosse. Varför terränglöpare är rädda för att smutsa ned skorna vet jag ärligt talat inte, men jag valde leran framför spängerna och tog mig fram i mitt föredragna tempo.
Fortfarande inte stark nog uppför försökte jag kompensera genom högre fart utför, och det fungerade ganska bra trots det svåra underlaget. Väl ute vid fyren hade jag dock bara tjänat in en minut jämfört med förra årets tid, vilket både förvånade och irriterade mig; känslan var så bra i kroppen att jag var säker på att förbättra mitt eget banrekord med närmare 10 minuter, varav det mesta på den mer lättlöpta första halvan. Strax efter fyrens vätskestation kom dock Väggen riktigt nära, och jag funderade på att stanna och vila lite, vilket förmodligen hade inneburit svårigheter att komma igång igen. I stället bet jag ihop och inväntade de obligatoriska stigningar där jag ändå tvingas att gå, och utnyttjade den möjligheten att återfå andningen något. Bara någon kilometer senare kändes det bättre, och jag höll bra tryck uppför de flesta av branterna, och flöt på snabbt utför. Språkade lite med en trevlig man under någon kilometer, men lämnade honom sedan bakom mig i en nedförsbacke och körde mig eget lopp.
Till skillnad från förra året befann jag mig därför ensam under den sista kilometern på de branta nordsluttningarna där den steniga stigen är täckt av hala boklöv - en lucka på ett par hundra meter till framförvarande, och jag kunde knappt se närmaste löpare bakom mig - och jag sprang det mesta av etappen där jag förra året gick. Bättre kännedom om banan och den väntande nedförsbacken mot mål gav mig mental styrka, och jag hann i kapp och gick om några löpare under den sista utförslöpningen, bara för att se dem åter passera mig 100 meter från mål. Taktik är inte min starka sida, men jag tävlar bara mot mig själv, och mot banan.
01:16:55 är drygt 3 minuter snabbare än förra året, men långt ifrån de 10 minuter jag hade satt som mål. Banlängden var dryga 150 meter längre i år, vilket inte innebär så många sekunders skillnad i praktiken. Nu, två dagar efter loppet, känner jag fortfarande av förkylningen i kroppen och den effekt det har på både psyket och fysiken. Under de omständigheterna måste jag vara nöjd med årets insats på Kullaberg, och trots att jag innan tävlingen bestämde mig för att det var sista gången - av olika anledningar - så tror jag att jag ändå står på startlinjen nästa år igen. Mer vältränad, fler backar och många fler mil i benen, och ett år äldre. Bring it on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar