Kullamannen 2012

Det är märkligt hur lite man hinner tänka under en tävling, inte minst en som går i så svår terräng som Kullamannen; jag vet inte vad som gick igenom mitt huvud under loppet - kanske var jag för anfådd för att kunna tänka ordentligt; kanske hade hjärnan nog med att leta efter nästa plats att sätta ned foten på utan att halka, snubbla eller stuka. Sviterna av en veckas infektion i kroppen gjorde också sitt till förmodar jag.


Jag startade ganska långt fram i fältet, visste att en placering för långt bak skulle resultera i köande vid den första flaskhalsen, där den breda stigen går över i smal stig invid en mosse. Varför terränglöpare är rädda för att smutsa ned skorna vet jag ärligt talat inte, men jag valde leran framför spängerna och tog mig fram i mitt föredragna tempo.


Fortfarande inte stark nog uppför försökte jag kompensera genom högre fart utför, och det fungerade ganska bra trots det svåra underlaget. Väl ute vid fyren hade jag dock bara tjänat in en minut jämfört med förra årets tid, vilket både förvånade och irriterade mig; känslan var så bra i kroppen att jag var säker på att förbättra mitt eget banrekord med närmare 10 minuter, varav det mesta på den mer lättlöpta första halvan. Strax efter fyrens vätskestation kom dock Väggen riktigt nära, och jag funderade på att stanna och vila lite, vilket förmodligen hade inneburit svårigheter att komma igång igen. I stället bet jag ihop och inväntade de obligatoriska stigningar där jag ändå tvingas att gå, och utnyttjade den möjligheten att återfå andningen något. Bara någon kilometer senare kändes det bättre, och jag höll bra tryck uppför de flesta av branterna, och flöt på snabbt utför. Språkade lite med en trevlig man under någon kilometer, men lämnade honom sedan bakom mig i en nedförsbacke och körde mig eget lopp.


Till skillnad från förra året befann jag mig därför ensam under den sista kilometern på de branta nordsluttningarna där den steniga stigen är täckt av hala boklöv - en lucka på ett par hundra meter till framförvarande, och jag kunde knappt se närmaste löpare bakom mig - och jag sprang det mesta av etappen där jag förra året gick. Bättre kännedom om banan och den väntande nedförsbacken mot mål gav mig mental styrka, och jag hann i kapp och gick om några löpare under den sista utförslöpningen, bara för att se dem åter passera mig 100 meter från mål. Taktik är inte min starka sida, men jag tävlar bara mot mig själv, och mot banan.


01:16:55 är drygt 3 minuter snabbare än förra året, men långt ifrån de 10 minuter jag hade satt som mål. Banlängden var dryga 150 meter längre i år, vilket inte innebär så många sekunders skillnad i praktiken. Nu, två dagar efter loppet, känner jag fortfarande av förkylningen i kroppen och den effekt det har på både psyket och fysiken. Under de omständigheterna måste jag vara nöjd med årets insats på Kullaberg, och trots att jag innan tävlingen bestämde mig för att det var sista gången - av olika anledningar - så tror jag att jag ändå står på startlinjen nästa år igen. Mer vältränad, fler backar och många fler mil i benen, och ett år äldre. Bring it on!

Ett tänkvärt långpass

Redan efter 5 kilometer inser jag att man aldrig ska försöka sig på en ny konfiguration på långpassen; utan strumpor i mina DS Trainers har en söm börjat skava mot höger hålfot, och inga förändringar av löpsteget kan förhindra att det sker. Klockan är strax efter sju på morgonen, och solen står redan en bra bit över horisonten på min vänstra sida. På min högra sida passerar en strid ström av bilar, pendlare på väg till sina arbeten i Malmö och Lund, och ljudet från deras fordon dränker väldigt effektivt Jeremy Irons precisa och inlevelserika uppläsning av Brideshead Revisited. Jag har hört den många gånger tidigare, men trots högsta volym, och trots att jag konstant trycker in hörlurarna lite extra i hörselgångarna, så kan jag inte höra vad han säger över bilarnas oljud. Men jag har valt att springa på vägen vid just den här tidpunkten, jag skulle bara ha valt något mer passande att lyssna på.


När jag passerar väg 11 springer jag in i skogen, och jag får äntligen vara ifred med Charles och Sebastian. Det svider rejält i högerfoten nu, och som om det inte var nog har magen börjat krångla. Jag har aldrig haft magproblem tidigare, oavsett hur länge jag sprungit, och jag ångrar mitt val av mat kvällen innan. Klubbstugan som jag når efter 12,3 km ger mig förhoppningen om ett utedass, men den är så välbyggd att den har toalett inne. Jag pausar ett tag, tar av mig högerskon som nu är blodig på utsidan av meshen, och konstaterar att jag inte har något att lägga mellan foten och skon som lindring. Magen känns dock bättre nu, så jag drar på mig skon, startar klockan igen och springer vidare in i skogen. Det här är en del av en runda jag springer ofta, men jag har aldrig sprungit hit ända hemifrån tidigare. När jag når vändpunkten på rundan vid 17 km lämnar jag lugnet i skogen och ger mig åter ut på landsvägen, men jag känner inte så mycket av foten längre. Jag anar dock, utan att kunna titta närmare, att blodfläcken på skon har blivit avsevärt större.


Tempot som sjönk något under skogspartierna ökar nu något igen, och jag ligger fortfarande under det planerade kilometertempot på 5:30. Vägen går nu svagt uppåt i några kilometer, och solen känns varmare för varje steg. Jag dricker aldrig under mina pass, men något i kroppen känns ansträngt, och jag börjar för första gången längta efter något att dricka, något svalkande för min varma kropp, men jag är mitt ute på vägen och något drickbart kommer inte att uppenbara sig förrän jag är hemma igen. Benen rullar på, men vid 21 km känner jag för att stanna precis innan ett kraftigare uppförslut. Jag är inte anfådd, jag har inte ont i benen eller foten, men jag är helt enkelt inte på topp längre. Efter ett par minuter fortsätter jag ut på vägen, upp för backen och vidare mot målet, men redan ett par kilometer senare kommer nästa behov av paus. När jag så når 25 kilometer och avtagsvägen jag hade planerat att springa så har jag redan bestämt mig för att ta kortaste vägen hem. Det är fortfarande 5 kilometer kvar enligt mina beräkningar, och bara några minuter senare orkar kroppen inte längre och jag bryter av löpningen till gång.


Det finns ett första tillfälle för allt, och det här är så vitt jag minns första gången sedan jag började springa för drygt två år sedan som jag måste bryta ett löppass. En del av mig vet att det är spelets regler; ibland har man en dålig dag, ibland har man planerat dåligt, och ibland - även om det inte hänt tidigare - så vill man helt enkelt mer än man orkar. Men jag skäms ändå när bilarna passerar mig. En gående löpare är inte en syn man vill se på vägen, och jag tvingar mig själv att springa när jag möter bilar. Som tur är så är trafiken betydligt glesare här. Den bakomliggande logiken kring att hålla masken gentemot anonyma bilister kan givetvis ifrågasättas, eller rent av kritiseras, men jag orkar inte ens argumentera med min trötta hjärna. Jag borde orka alternera mellan att gå och springa, det är trots allt vad många ultralöpare gör på tävling. Att jag inte ens springer maradistans den här dagen försöker jag dock att ignorera. Tempot har nu sjunkit till 5:35 och det kommer inte att stiga igen. När jag passerar en smutsig vattenpöl invid vägen funderar jag allvarligt på om det är drickbart, men jag slår genast bort tanken; jag är inte fast i en öken, uttorkad och döende, jag har ett par kilometer hem till rent vatten och andra drycker. När jag når den sista grusvägen bestämmer jag mig för att åtminstone avverka den sista biten springandes, men det håller inte hela vägen. När jag når målet slår klockan om till 30.00 km och jag stoppar den samtidigt som jag sjunker ned i gräset bredvid vägen. Huvudet snurrar och jag är lätt illamående, men jag är inte tröttare än att jag efter en kort stund tar mig upp på fötter och går den sista biten hem, över fälten ned mot hästhagarna där gräset blir grönare för varje dag. Jag tar av mig skorna och låter det svala gräset kyla mina fötter, och väl inne på gårdsplanen får vattenslangen skölja av blodet innan jag dricker mig mätt.


Det finns ingen anledning att spekulera i orsaker till kollapsen. Jag gick ut hårt och höll inte hela vägen; Big Deal. Det var ingen tävling jag kraschade ut ur; ingen förlorad prestige; inga kroppsliga skador. Dryck, en dusch, frukost och lite vila så var jag på fötter igen. Benen känns bra, skavsår läker.
Efter bara fyra dagar står veckodistansen på 59 km, och jag räknar med att köra en mil till under helgen.


Dryck kommer dock att följa med ut på nästa långpass som avverkas i över 15 graders värme. Det finns ingen anledning att upprepa ett misstag, det är livet för kort för.

Tanklös

Det smyger sig på, skavsåret på insidan av min högerfot. Jag övar på att med icke-tankar fördriva det ur mitt sinne, och därmed också från min fot, men det fungerar dåligt. Jag får helt enkelt ignorera det.


Snön är borta och marken är våt och mjuk i skogen. Termometern står på 4 grader när jag drar på mina Fivefingers och tassar iväg på lätta fötter från parkeringen. Det är första rundan på flera veckor; ett ofrivilligt uppehåll orsakat av för mycket vilja och för lite förnuft under en mängdmässig rekordmånad gångna december. Drygt 21 mils löpning efter ett dåligt löpår sätter sina spår, och en muskel i högervaden ville inte riktigt ge med sig. Det här blir tredje försöket att sätta igång igen, så jag är medveten om att långsamt och lugnt är parollen för dagen.


Redan efter 1 kilometers löpning är jag således blöt om fötterna. Hålet i vänsterskon gör inte mycket för att underlätta tillståndet, men det spelar ingen roll i sammanhanget; den flortunna väven i mina Bikila släpper igenom elementen, så som det ska vara när man vill komma nära underlaget.
Senast jag sprang här i FF innan jul var det ännu blötare, och jag hade garderat mig med merinostrumpor. De höll värmen bra, men det blev för trångt för framför allt stortårna som domnade bort; idag känns kylan bara initialt, för att efter ytterligare ett par kilometer helt ha försvunnit.


Problemet är bara att min våta högerfot börjar skava mot vad som senare visar sig vara sulan där den möter hålfoten, något som aldrig tidigare varit ett problem. Redan efter några kilometer blir jag varse skavet, och efter 6-7 km har det blivit riktigt irriterande. Det tillsammans med revan i vänsterskon - som jag fick i december på samma sträcka, och vars lagning delvis gått upp igen - får mig att tänka dunkla tankar om att pensionera mina Bikila till förmån för Minimus Trail. Jag sansar mig dock och inser att roligare än i Fivefingers blir knappast löpningen, och att det alltid finns plats för ytterligare ett par skor i garderoben, oavsett vad sambon säger om saken.


Jag frustar på i uppförsbackarna, smärtsamt medveten om att januari och februari bjudit på alldeles för lite motion, och alldeles för högt näringsintag; vikten är för hög, flåset för dåligt, pulsen lite för hög. Men benet känns bra, så förutom lite stumma vader bör det här gå vägen, och träningen kan komma igång igen.


Jag nöjer mig med standardvarvet på den röda slingan; 9.1 km @ 5:30-fart är ok efter den långa vilan, och mer vill inte foten springa idag. Det svider lätt på insidan, i överkant av hålfoten, när jag stretchar snabbt vid bilen, och jag tänker att det får bli tejp på nästa blöta runda, eller andra skor.


Några djupare tankar än så infinner sig inte denna skottdag, den 29:e februari 2012, här i Arkadien.

Et in Arcadia Ego

Den ligger på vägen 3 kilometer in på rundan. Jag har precis börjat bli varm och hittat löpsteget när jag, något motvilligt, stoppar klockan intill den sargade kroppen. Den är stel när jag varsamt lyfter upp den och placerar den bredvid vägen; precis ur räckhåll för tunga däck, men inom synhåll för en eventuell ägare. Den har lämnat det här livet, och det enda som är kvar av dess existens är den gråspräckliga kroppen med den krossade skallen.

Jag startar klockan och tar upp tempot igen. Tankar bildas och upplöses i mitt huvud, men de vill inte riktigt ta fast form; likt osaliga andar efter döda katter snurrar de runt i min reptilhjärna, oförmögna att kunna materialiseras. Jag stänger av hjärnan och låter benen arbeta i stället, går in i det tillstånd där tillvaron nästan försvinner medan kroppen drivs framåt som av en uråldrig instinkt. - Alla kan springa, en del har bara inte upptäckt det ännu.

När jag svänger av från stora vägen ändras underlaget till grus, och vinden bjuder mer motstånd. På min vänstra arm blir jag varse det lätta, rytmiska dunkandet av min iPod i vindjackans armficka. Dagens musikval är bakgrundsmusik; jag behöver vara ifred med mina tankar i dag.

Om man vänder på den guldskimrande spelaren kan man i rätt ljus urskilja en inskription, ett motto ristat med laser i metallen; likt en minimal gravskrift på en lika minimal gravsten lyder den: Et in Arcadia Ego.

En hund skäller ut mig enligt noter när jag passerar en gård. Jag konstaterar att den verkar vara på rätt sida staketet, så jag låter musiken dränka dess skall och tanken får sväva vidare.

Inskriptionen på min iPod hamnade inte där av en slump. Jag började springa under tidig höst 2009. Det var inte ett helt logiskt val av motion, men både yttre och inre inspiration samverkade på ett gynnsamt sätt, och jag köpte mina första löparskor och satte igång. Det var en dålig tid i mitt liv; jag var desillusionerad och saknade både mål och mening med tillvaron. Jag var trött på mitt jobb och sköt ständigt upp viktiga uppgifter, både privata och arbetsrelaterade. Ett antal sessioner med en beteendeterapeut under sommaren hade förbättrat läget något, men jag såg ingen långsiktig lösning på mina problem. Löpningen gav mig åtminstone ett nytt fokus, ett utlopp för frustrationen, och jag gav mig fullständigt hän. När jag så gjorde mitt inköp fattade jag ett viktigt beslut kring mitt liv, och tog ett gammalt motto till mitt eget.

-  Jag är också i Arkadien. Jag lever i den bästa av världar, och jag vill uppleva och uppskatta det liv jag har, här och nu. Livet tar oundvikligen slut för oss alla, men om det här är min sista dag på jorden, så ska det ha varit min bästa!

Strax innan jul 2009 blir jag uppsagd från mitt arbete. Jag tar emot beskedet med en blandning av glädje och uppgivenhet; nu får jag visserligen mer tid att springa, men tillvaron blir trots allt något besvärligare. Det bekymrar mig dock inte så mycket i praktiken. Jag springer för att leva nu.

Grusvägen övergår åter i asfalt, och jag slänger ett öga på klockan. Jag ligger stadigt i mitt komforttempo på 5 minuter, och det är 3 kilometer hem. Högerbenet har ännu inte bestämt sig för om det ska bli sämre eller om det ska acceptera min envishet och sluta markera obehag; vi verkar föra en kamp om saken och segraren är oviss.

Året går mot sitt slut, och jag kan lägga ytterligare 365 dagar av mitt liv på vågskålen. Har jag levt i Arkadien alla dessa dagar? Har jag sugit märgen ur livet och fångat dagen? Jag tror inte på att ångra saker man gör, men man kan dra lärdom av sina beslut, bra som dåliga. Det har varit ett år utan större personliga händelser; jag har sprungit när jag känt för det, låtit bli när det inte känts bra. Jag har levt.

När jag springer upp mot gården ser jag min häst ligga i sin hage och vila, hans kompis vakar över honom. Unghingstarna busar med varandra. Livet pågår som vanligt även när jag inte är närvarande. Jag stoppar klockan och adderar ytterligare en mil till årets distans.

En dag kommer det vara min stela kropp som någon lyfter upp och lägger åt sidan bredvid vägen, och min löparklocka kommer att stoppas för sista gången. När det sker kommer jag dock redan vara i Arkadien, och jag kommer att ha sprungit dit med lätta steg, genom gryningens ljus på en väg av guld, med ett leende på läpparna, och jag kommer inte att se tillbaka.

I duschen spolar jag iskallt vatten på smalbenen. När jag varm och fräsch går tillbaka till sovrummet kan jag inte motstå impulsen att krypa ned till min sambo under täcket igen. 
Vi ska iväg snart, men vi har ändå all tid i världen.

En ny dag i Arkadien har tagit sin början.

Är du lycklig nu?

Jag har bara sprungit några kilometer när Jocke Berg ställer den retoriska frågan. Jag lyfter blicken från den regnvåta asfalten och tittar upp mot den gråtunga himlen. Det är julaftonsmorgon i Skåne; det duggregnar och blåser en lätt västlig vind. En vanlig sydsvensk jul med andra ord. Hemma i sängen, djupt under duntäcket, ligger sambon och sover. Hemkommen från sjukhuset bara 10 dagar tidigare med konstaterad gallsten, efter nästan en månad med återkommande smärtor, har hon förtjänat sin julvila. Hennes förbättrade hälsa, och min egen, är den bästa julklapp man kan önska. I år vill annars inte någon julstämning infinna sig. Det är knappast avsaknaden av snö som är orsaken; de två senaste vintrarna har varit okaraktäristiska för Skånevädret, och kom som en lätt chock för oss inflyttade sörmlänningar. Men snöskottningen bjöd onekligen på en del motion! I skogen fanns det bara plats för längdskidspår, så löpare gjorde sig icke besvär. Årets barmark har däremot inbjudit till mycket decemberlöpning. Jag reflekterar över att om jag når mitt mål på 70 mil i år, så har jag sprungit 20 av dem den senaste månaden. Nästa tanke blir förstås att om jag formtoppar nu, runt nyår, vilken form är jag då i när vårens lopp kommer? Totalt slut och omotiverad? Det blir som det blir med det.

Efter 9 kilometer svänger jag av västerut och får vinden emot mig, men jag är snart inne bland skyddande träd igen. Alla hästar jag passerar stirrar misstänksamt på uppenbarelsen i reflexvästen, men mumsar sedan vidare på sitt morgonhö. Mina egna hästar hemma i hagen bör redan ha ätit den frukost som de fick medan jag inväntade gryningsljuset. När jag stod omklädd framför fönstret och såg natten blekna bort vaknade sambon till och frågade, inte utan en viss oro, var jag skulle springa. Jag berätta vilken rutt jag tänkte ta, men hon frågade bara "på vägen?". När jag bekräftade det så fick jag en förmaning att inte sticka ut innan det blivit ljust; skåningarna ser hastighetsskyltarna som lägsta acceptabla hastighet på de smala vägarna, och någon belysning finns det inte på landsbygden.

Steget känns lätt och snittempot är 5:05 när jag efter 12 km svänger av söderut. Planen var att hålla mig runt 5:20-5:30, men kroppen ville annorlunda. Härifrån går det lätt utför och med en lika lätt medvind i ryggen ökar tempot något. Jag vinkar åt en bonde i blåställ som utfodrar sina kor, och han vinkar överraskat tillbaks. Jag ropar ett "God Jul!" åt honom, men Jocke dränker det eventuella svaret.
Mitt högra skenben ger ifrån sig en liten obehagskänsla vid varje nedslag i asfalten, så snabbare än 4:50 är inte att tänka på nu. Jag lutar överkroppen lite mer framåt och låter framfoten ta mer av landningen, och känslan i benet blir bättre. Efter ett par kilometer utför har snittet sjunkit till 5:03, och där får det stanna kvar, hur gärna jag än ser en jämn siffra på displayen.

När klockan visar på 17 kilometer ökar regnet något, men jag är varm i kroppen och passerar en gående kvinna med tryck i steget. Jag kommer oundvikligen att tänka på tråden om "manssyndromet"; det är sällan jag möter någon på mina löprundor, men likförbaskat ska man sträcka på sig och öka tempot när man gör det. Jag är för grön som löpare för att ignorera omvärlden och bara fokusera på det jag gör, men med tiden så kommer erfarenheterna.

Sista kilometern hem bjuder på motlut och jag får släppa tanken på att pressa ned snittet till 5 blankt. När jag svänger upp på sista grusvägen mot gården får jag hoppa mellan vattenpölarna för att försöka hålla mina vita skor vita ett tag till. Klockan stannar på 19,6 kilometer och 5:02 i tempo, och min solitära juljogg är därmed slut. Under stretchningen på gårdsplanen kvider Jocke fram "kom gör ett hål i min Kevlarsjäl", och jag tänker att i min Kevlarsjäl är det nu inte längre något hål. Det är lagat av de senaste årens löpning, ridning och långa promenader i skogen. Efter dusch och frukost ska hästarna ryktas upp, och sedan väntar en lugn julritt. Kalle får stå tillbaks för frisk luft och en varm, frustande häst. Det är så man håller både kropp och själ frisk!

Jag är lycklig nu.

Är du?

Looking for the Spring

Another winter has passed.

Snow, cold and wind has been my companions on the daily routines. Christmas came and went away, leaving the usual feeling of emptiness; nothing to look forward to but january, february and march, and somewhere far ahead a new Spring. What about summer? No, not really. Warm or rainy; flies; mosquitos; a long list of things to do, but not enough time. Summer can wait, spring is the time to ride out in the newly green forest, lapping up what little sun there is and actually savoring it. Not warm enough to sweat, but not cold enough to freeze.

Let's skip summer and go straight to the Fall. Days are cooler but still light enough; flies, yes, but fewer and slower with each passing day; trees eventually turning yellow, red and brown. Still grazing for the horses; still no need to remove ice from the water barrels; still no need for rugs. Pure life. Pure Arcadia.

But those Arcadian days may never come, so I'll continue to live here, in the present. And the present is a grey and dreary day.

Yesterday I had the pleasure of trying out a few saddles for my horse. Nothing decided yet, but I believe that one of them will sit between me and my horse come spring. It's been eight months since the last time we rode out. Didn't want to rush things; needed Lord to put on new muscles, and he's been to my ET for two treatments.

Bootless, soon treeless and hopefully bitless some time this summer. We continue to reduce, take things down another notch; back to natural, if such a thing is at all possible for a horse carrying a rider. I'll ask Lord how he feels about it.

Hopefully I'll hear his answer.

Months has passed in Arcadia since my last update, which apparently was not followed by daily posts. For some reason I cannot seem to commit myself to any sort of daily routines. Besides feeding the horses three times a day and mucking out the pony paddock each morning, that is.

Still working on that To-do list - even though I have managed to check off a few items, more are constantly added to it, making this a never ending story called, well, life I suppose...

The electrician arrived yesterday morning to connect the stable to the master grid, and immediately started to complain about the wiring I already had put up. He is now rewiring the entire stable building, and even though I tell myself that it is a matter of safety for both us and the horses, it will leave a sizeable hole in my wallet.

The carport - or what-ever-you-call-it - is half way done, and I'm embarking on the second half with the rather optimistic view of getting it ready before first snowfall. Which is, as a matter of fact, already too late, as a spot of snow actually fell about a week ago, making it the earliest snow since we moved here. No trace of it in the morning though, so I've decided not to regard it as real snow.

Winter down here usually doesn't start until after New Year, but last year was a rather shocking exception with its four months of heavy snow, something I would not like to see repeat itself this winter. Time will tell, supposedly.

Now a new Arcadian day lies ahead of me, and I must fill it with both meaning and thought; with both heart and soul.